Andersens sagor

Sällskapet är brokigt och besynnerligt. En fattig prins förklär sig till svinaherde för att pröva en prinsessa som sätter fyndiga leksaker högre än en verklig ros och näktergal. En ung gran, som ständigt önskar sig äldre och högre och någon annanstans, låter nuet passera obemärkt. En flisa från en ond spegel tränger in i pojken Kajs öga och hjärta, och lilla Gerda ger sig ensam ut i en båt för att finna honom, byter bort sina röda skor till floden och förhandlar sig igenom den ena förtrollningen efter den andra. En lärd man skickar på ett infall sin skugga över gatan för att utforska ett hus som verkar bebott men aldrig visar en själ.

Andersen skriver med en berättares värme och en förstående blinkning, vänder sig direkt till läsaren och låter en saga avslutas med medgivandet att den kanske inte alls är sann. Prosan kan plötsligt bli lysande: en tekanna som mitt i en mening skjuter skott till ett levande träd, en tänd tändsticka som slår ut i en hel värld av värme och ljus. Under det lekfulla löper en öm moralisk underström: att uppriktighet väger tyngre än rang, att minnet är ett slags nåd, att önskningar är som farligast när den som önskar inte är redo för dem.

Detta är sagor som har bevarat sin sällsamhet och sin godhet i generationer, korta nog att läsas en i taget i skenet av en lampa, djupa nog att stanna kvar hos en människa långt efteråt. En kejsares dåraktiga procession på ena sidan, en flicka med sina tändstickor i snön på den andra, och överallt den stilla övertygelsen att hjärtat ser sannast.