Stolthet och fördom

På den första balen charmar Bingley alla medan hans stolte vän Darcy stöter sig med nästan lika stor hast och avfärdar Elizabeth inom hennes egen hörhåll som inte vacker nog för att intressera mig. Det förlåter hon inte. Vad som följer är en tävling i omdömen: danser som förvandlas till ordduster, första intryck som vägs och vägs om, en charmerande officer vid namn Wickham vars historia kastar ett ännu mörkare ljus över Darcy. Genom allt detta litar Elizabeth på sin egen förmåga att läsa människor, och romanen tar sig den tid den behöver för att visa henne hur mycket läsning hon fortfarande har kvar att göra.

Kring detta rör sig en hel social värld skildrad med illmarig precision: den inställsamme Mr Collins som rabblar sin beskyddarinnas lovord, Charlotte Lucas som gifter sig för ett bekvämt hem och rent ut säger att hon aldrig var någon romantiker. Lady Catherine är van vid smicker och alldeles oförberedd på att bli retad. Austen fångar var och en av dem i deras egen röst och låter dem fälla sig själva.

Tidigt i berättelsen tar sig Elizabeth till fots över leriga fält och kommer fram med ett ansikte glödande av ansträngningen och en underkjol som är nedstänkt sex tum upp — små, exakta ögonblick som gör en salongsvärld alldeles levande. Under kvickheten vilar en stillare fråga, om stoltheten och vad den kostar, och om vad som krävs för att se en annan människa klart. Dörren står öppen här för alla som någon gång varit säkra på att de haft en annan genomskådad.